I just want you close
Where you can stay forever
You can be sure
That it will only get better
You and me together
Through the days and nights
I don't worry 'cause
Everything is gonna be alright

Jag, Robert, Lovisa och Jesper var i Storklinta igår.
Jesper åkte vilse, villket jag hade gjort förra gången jag var där.
Så nu vill jag gärna "lätta mitt hjärta", eftersom det är så sjukt hemskt att åka/gå vilse.
Så här är min histora från förra gången jag var i Storklinta:

Jag älskar, eller rättare sagt, älskade att åka i skogen i Storklinta. Så jag följde en väg som lite längre ner korsade sig. Det var redan flera skidspår den vägen, så jag följde efter dom. Det var inte den bästa vägen heller, men jag fortsatte iallafall. Jag åkte väl ganska långt, tills snön blev tjockare, och spåren tunnade ut sig, till ett par skidspår. Men ja, jag fortsatte iallafall. Till en liten klippkant. Jag försökte bromsa, men jag rasade nerför den. Det var då jag insåg att jag var hyfsat vilse. Helt panikslagen, tog jag fram mobilen från jackfickan, men självklart hade jag glömt ladda den, så den gick inte att starta. Så då kunde jag ju inte ringa någon efter hjälp. Så jag tittade omkring mig, och rakt framför kunde jag se den lilla vägen vi alla hade kommit ifrån, jag borde kanske ha åkt ner, och sen gått uppför hela backen, upp till skidstugan, men nej, det gjorde jag inte. Istället satt jag kvar och visste inte vad jag skulle göra. Jag började tänka på saker som kunde hända, kanske att jag skulle fastna under någonting och aldrig mera komma upp, att ingen skulle hitta mig och dö av kyla, eller kanske skulle jag bli uppäten levande? Jag hörde skall, och jag trodde väl att det var någon varg som var hungrig, så jag satt helt stilla, panikslagen och rädd. Då tänkte jag 'mitt enda hopp är att jag går tillbaka, den väg jag kom ifrån'. Så då försökte jag få av mig skidorna och komma upp på fötterna. Det första och jobbigaste med hela "resan" var klippkanten jag hade ramlat ner för. Den var ungefär lika lång som migsjälv, så jag försökte klättra upp på den. Nej, det gick inte, så istället tog jag båda skidorna i händerna och försökte haka fast dom i snön, på klippan som två stolpar att dra sig upp med. När jag var uppe, var det bara att krypa uppför backen, i djupsnö, med två gigantiska skidor, släpandes efter mig. Och på en tid som känndes som flera timmar, (hade ingen klocka, så jag visste inte hur länge jag hade varit där) kom jag upp på den väg, som jag kom från första början. Då kom en liten kille, som jag aktade mig från vägen för som tittade på mig, och sa; "EEH, hej... Tack!" och kämpade fram ett leénde. Jag ville inte veta hur jag såg ut just då.
Under helatiden så tänkta jag på en enda låt, och det var Alicia Keys-No one.
Och helatiden forsade tårarna, med tanke på vad som jag trodde skulle kunna hända.

Förstå mig.
Jesper kom tillbaka efter en halvtimme.
Puss,,